Någonting jag går och funderar på väldigt ofta är varför människor ska klanka ner på varandra?
Varför inte låta alla vara som dom är utan att lägga en spydig kommentar om deras hår, kläder, utseende eller dylikt, varför inte bara låta bli?

Jag tror att det står väldigt självklart för oss alla att någon någongång har snackat skit om en själv.
Jag kan ta upp ett exempel redan idag när jag råkade komma in i caféet på våran skola när jag hörde
min idrotts lärare sitta och prata om saker jag har sagt i förtroende till henne inför den läraren jag hade snackat om med henne, hajar ni? Sådant blir jag riktigt besviken på. Att inte ens en fullvuxen människa som man tycker borde ha mognat, att inte ens hon kan låta bli. I och för sig klankade hon inte ner på mig, men hon pratade om mig. Det räcker för mig.

Man kan komma på sig själv ibland, eller rätt ofta, när man sitter och små snackar om någon med andra, det behöver inte nödvändigtvis vara någon man känner, men man sitter ändå och snackar om den personen. Det kan vara att man säger att Britney Spears är tjock som en gris, men inte går man väl och säger det till henne? Nej, för hon skulle bli grymt sårad av att höra det. Därför, just därför, går man bakom ryggen (vilket vi tjejer är extra bra på) och snackar skit, men varför?