gammal för att krypa ner i mammas säng och säga god morgon enligt vissa, men det skiter jag

fullständigt i. Min mamma är den bästa mamman i världen och utan henne skulle jag inte klara mig.

Mamma hjälper alltid mig med allt, och tanken på att att jag ska flytta hemifrån och inte träffa

henne varje dag gör att mitt hjärta går i kras och jag blir alldeles blödig. Herregud, hur ska det sluta?

Om hon inte hade funnits så hade jag antingen; 1) varit ett psykfall som låg och skadade i sängen av all ångest som slår till i princip varje dag, helgen har varit hemsk. 2) varit död, kaputt, slut, finito. 

Tack mamma för att du är den bästa människan som finns. 

Du är min bästa vän och du är den människan jag verkligen, verkligen kan känns tillit till.